I januari 2020 blev barnkonventionen(BK) svensk lag. Kort efter att BK trädde i kraft som ensam lag i Sverige kom det hjärtskärande fallet ”Lex Lilla hjärtat” att bli ett praktexempel på hur BK inte fungerar i praktiken. Fallet visade på hur ett slarvigt myndighetsutövande och en opreciserad lagstiftning kan ge mycket allvarliga konsekvenser för barn. Visst är det en viktig indikation från statens sida till att i bredare utsträckning ge barn rätt till ökat skydd och trygghet i samhället genom att stifta BK som ensam lag, men vad gör det egentligen för skillnad i praktiken?
Inom det svenska regelverket finns en rad olika lagar och principer som är till för att skydda barnens mänskliga rättigheter. BK, socialtjänstlagen(SoL) och lag med särskilda bestämmelser om vård av unga(LVU) för att nämna några. Ett barns rätt till familjeliv är en mänsklig rättighet som följer av art. 8 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna(EKMR), BK och föräldrabalken(FB).
Barnkonventionen och barnets bästa
Ett barn som är part i en process har alltid rätt att komma till tals, vilket följer av art. 12 BK. Barnets bästa är både en rättsregel som följer av olika lagar och en rättsprincip som utgör barnrättens mest grundläggande regel. Det finns ingen legaldefinition av barnets bästa men principen har en så pass stark ställning i svensk rätt att den har företräde framför eventuella motstridiga intressen som finns i annan lagstiftning. Principen om barnets bästa framgår av 1 kap 2 § 1 st. SoL, 1 kap 10 § skollagen (SkolL), artikel 3 BK samt rättspraxis. Begreppet “den unges bästa” som uttrycks i 1 § st. 5 LVU är en anpassning av principen om barnets bästa. Anpassningen är nödvändig eftersom LVU inte bara kan tillämpas för åtgärder riktade till barn, utan även vad gäller åtgärder riktade till unga i åldrarna 18-21 år. Det är upp till socialtjänsten att ansvara för att utredningen blir rättvist och korrekt utförd från fall till fall och att barnets rättigheter aktualiseras under och efter utredningen med barnets bästa i fokus.
Barns delaktighet i utredningar
I utredningar med barn ska barnets intresse av skydd, omvårdnad och integritet vägas mot det rättsliga utredningsintresset. I en utredning har ett barn alltid rätt till att inte berätta, rätt att delta vid huvudförhandling, rätt till insyn i utredningen samt rätt till likvärdiga villkor; dvs att barnets bästa ska beaktas vid alla beslut och att barnets berättelse ska respekteras. Det bör understrykas att ett barns delaktighet i utredningar är en rättighet och inte en skyldighet, ett barn ska alltså aldrig tvingas till förhör eller liknande.[1]
Ett barn har alltid en uppfattning om ett händelseförlopp oavsett ålder, utveckling och mognad. Men barnets förmåga att återberätta händelsen varierar beroende på ovan listade faktorer. Grunden för hur stor vikt socialtjänsten lägger vid samtal med barn kan i praktiken påverkas beroende på barnets ålder, mognad och utveckling. Detta utgör dock ingen grundregel, utan ett samtal med ett yngre barn kan visa sig vara till lika stor vikt för beslutet som ett samtal med ett äldre barn. Detta är upp till socialtjänsten att bedöma i det individuella fallet. I utredningar har det visat sig att även yngre barn har god förmåga att återberätta ett händelseförlopp då de ges möjlighet att uttrycka sig på andra sätt än i tal. I förhörsrum där barn hörs finns ofta tillgång till andra uttrycksmedel som är till för att underlätta för barnet att återberätta händelsen. Dessa medel kan bestå av t.ex. möjligheten att rita, peka eller visa med kroppen vad som har hänt. Ju mer vi lyssnar till barnets egen berättelse, desto större chans är det att utgången i målet leder till barnets bästa.
Barnahus är en myndighetssamverkan på statens bevåg mellan polis, socialtjänst, åklagarmyndighet och region. Barnen kommer till Barnahusen när det gjorts en anmälan från socialtjänsten eller polisen och brottet är under utredning. Det rör sig ofta om utredningar då barn har utsatts för sexuella övergrepp eller misshandel. På Barnahusen får barnen träffa psykolog, polis, socialtjänst och BUP. Utredningen utförs av utbildade barnutredare i rum som är anpassade för att barnen i fråga ska känna sig trygga och ha möjlighet att kunna uttrycka sig på andra sätt än i tal.[2]
Problematiken med vårdnadshavares insynsmöjlighet
De allra vanligaste brotten som barn utsätts för är sexualbrott och/eller misshandel i hemmet. Det är oftast barnets föräldrar som begår brotten. Som vårdnadshavare till ett minderårigt barn är man s.k. förmyndare till barnet och har på så vis rätt till insyn i utredningar som rör ens minderåriga barn. Är man dessutom misstänkt för att ha utsatt sitt barn för brott är man själv part i målet, vilket innebär att man har partsinsyn enligt 11 kap. 5-6 §§ SoL och lätt kan ta reda på vad deras barn har sagt i samtal med utredare. Insynsmöjligheten hos föräldrarna i dessa ärenden skapar i sin tur problem i utredningen. I vissa fall kan insynsmöjligheten leda till att barnet i fråga på grund av rädsla eller hot inte berättar det som hänt i hemmet under förhöret helt sanningsenligt. Vårdnadshavares partsinsyn blir därmed problematisk.
Våldsutsatta barn – anmälningsskyldigheten är barnens skyddsregel
I Sverige existerar ingen civilkuragelag, men vad gäller barns rättigheter så finns det trots detta en skyddsregel för barn som aktualiseras om man har en oro för missförhållanden i barnets hemmiljö. I socialtjänstlagens 14 kap. 1 § finns en anmälningsskyldighet som innebär att myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att göra en orosanmälan till antingen socialtjänsten eller polisen om de i sin verksamhet med barnet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Rätt till utbildning är en mänsklig rättighet och regleras i 2:18 RF och art. 28 BK. Rätten för ett barn att vistas i en trygg skolmiljö följer av 5 kap. 3 § SkolL och skolplikten står stadgad i 2 kap 18 § regeringsformen(RF) och 7 kap 2–3 §§ SkolL. Om man som tjänsteman (lärare ex.) inte följer sin anmälningsplikt, kan man ha begått brottet tjänstefel som regleras i 20 kap 1 § brottsbalken(BrB). Det är inte bara lärare i skolan som faller under anmälningsskyldigheten, utan även andra ställen som bedriver verksamheter med barn, exempelvis där barnen har sina fritidsaktiviteter. För att inte begå tjänstefel måste tjänstemän som har barn i sin verksamhet som hen misstänker utsätts för brott enligt lag även uppge de uppgifter som anses relevanta och kan vara av betydelse för socialtjänstens utredning enligt 14 kap. 1 § st. 3 SoL. Denna uppgiftsskyldighet medför att en anmälan inte kan göras anonymt.
För övriga personer som misstänker missförhållanden i barnets hemmiljö kan en anonym orosanmälan göras till socialtjänsten enligt 14 kap. 1c § SoL. Anonyma orosanmälningar har inga formkrav och kan göras muntligen eller skriftligen. Dock bör tilläggas att ju utförligare en orosanmälan är desto större chans är det att socialtjänsten påbörjar utredning. En anonym orosanmälan är mer utav en möjlighet än vad det är en skyldighet, vilket uttrycks genom lagtextens formulering “bör anmäla” till skillnad från anmälningsplikten då det uttrycks som ett måste.
Om socialtjänsten anser att det finns särskild oro och synnerliga skäl till att påbörja en utredning ska detta göras senast två veckor från det att orosanmälan kommit socialtjänsten tillhanda, enligt 14 kap. 1a § SoL. När en orosanmälan inkommit är socialtjänsten skyldiga att så fort som möjligt påbörja en preliminär bedömning, en s.k. omedelbar skyddsbedömning för att se om barnet är i behov av omedelbart skydd. Skyddsutredningen ska dokumenteras enligt 11a § SoL. Om socialtjänsten inte utför någon skyddsutredning eller inte påbörjar utredning trots att det finns starka bevis för att ett barn riskerar att fara illa, brister dem i sitt utredningsansvar och begår då brott enligt 23 § förvaltningslagen (FL). Utförs en skyddsutredning utan att ha dokumenterats så brister myndigheten i sin dokumentationsskyldighet enligt 27 § FL.
Lex Lilla hjärtat
Det mycket omtalande och hjärtskärande fallet ”Lex Lilla hjärtat”(fortsatt kallad ”Lilla hjärtat”) är ett exempel på hur allvarliga konsekvenser det kan bli då socialtjänsten slarvar med sitt myndighetsarbete och således bryter mot sitt utredningsansvar. Nedan beskrivs en sammanfattning av fallet i korthet. I april 2016 föddes en flicka som kort tid efter födseln tvångsomhändertogs på grund av brist i omsorg med stöd av LVU. Flickan placerades i jourhem och därefter i familjehem, hon hade under denna tid visst umgänge med mamman. När flickan var två år gammal begärde flickans biologiska föräldrar hemtagning av flickan från familjehemmet. Socialnämnden gjorde då på föräldrarnas begäran en hemtagningsutredning som ledde till att vården skulle bestå och att föräldrarna nekades hemtagning av flickan. Beslutet överklagades sedan till Förvaltningsrätten som avslog ansökan, beslutet innebar att flickan skulle fortsätta bo i sitt familjehem. Under denna tid ansökte familjehemsmamman om en vårdnadsöverflytt. Beslutet från ansökan innebar ett avslag med hänvisning till 6:8 FB, som tolkades ordagrant genom att flickan behövde ha bott minst tre år i familjehemmet för att en vårdnadsöverflytt skulle kunna bli aktuell. Förvaltningsrättens beslut överklagades sedan och Kammarrätten beslutade om att flickan skulle få flytta till sina biologiska föräldrar. Detta beslut ledde till ett abrupt avsked från familjehemmet och efter några månader inkom orosanmälningar. Trots ett flertal orosanmälningar så inledde socialtjänsten ingen utredning. Kort därefter avlider flickan. Rättsläkare slog fast att orsaken till den treåriga flickans död var undernäring och narkospreparat som hittades i flickans kropp.
Konsekvenserna i svensk lagstiftning efter Lex lilla hjärtat fallet
Lilla hjärtat-fallet skakade om samhället och en ilska mot lagstiftningen, samhällets rättssäkerhet och myndighetsutövningen i Sverige bröt ut. Privata aktörer och yrkesverksamma gick ut i media och pekade på hur bristfällig barnrättslagstiftningen faktiskt är vid tillämpningen av denna i praktiken. Detta med hänvisning till att denna händelse skedde trots att BK tidigare samma år blivit svensk lag. Socialtjänsten ansågs ha vägt föräldrarnas intresse av kontakt med barnet framför barnets bästa och i beslutet om att flickan skulle flyttas till sina biologiska föräldrar tycks Kammarrätten lägga större vikt vid föräldrarätten och inte barnrätten.[3]
Denna uppståndelse gav barnets bästa en helt ny prägel i svensk rätt och uppmärksammade stora brister i rättssystemet, vilket ledde till en ny lag och ändringar i redan existerande lagstiftning. I juni 2021 kom ett nytt brott att införas, barnfridsbrott 4 kap. 3 § BrB. Tanken med barnfridsbrottet är att stärka det straffrättsliga skyddet för barn som bevittnar våld mellan närstående. Barnet som bevittnar brott blir målsägande och har rätt till målsägandebiträde. Över 3000 anmälningar har kommit in bara fem månader efter att brottet lagstadgades.[4] Konsekvenserna av Lilla hjärtat fallet ledde även till att barn numera har rätt att höras i enrum under utredningssamtal. Tidigare hade utredare ingen rätt att samtala med barn i enrum utan vårdnadshavares samtycke.
Beslutet om att flickan skulle flytta till sina biologiska föräldrar kan kritiseras ur många hänseenden. I fallet ansökte familjehemmet om en vårdnadsöverflytt enligt 6:8 FB. I 6:8 SoL och i 13 § LVU finns två identiska bestämmelser som säger att när barn har varit placerade i ett familjehem under tre år, så ska socialnämnden överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6:8 FB. Efter Lilla hjärtat fallet gjordes en lagändring som återfinns i 6:8 SoL och i 13 § LVU. Lagändringen innebär att man har lagt till en skrivelse om att man även efter de tre första åren ska överväga en vårdnadsöverflytt enligt 6:8 FB årligen. Ändringen trädde i kraft 1 mars 2021. I Lilla hjärtat fallet tolkades lagtexten ordagrant vilket ledde till att en vårdnadsöverflytt inte kunde ske. I efterhand har tolkningen av lagtexten kommenterats som att den kunde ha tolkats annorlunda och om den gjorde det så hade flickans liv kunnat räddas.
Av ICJ Studentsektions bevakare av mänskliga rättigheter,
Alba Blanck
[1] Rätt till skydd finns i flera delar av BK se bl. a art. 12
[2] B. Manninen, ”Barnahus i samverkan mellan region och myndigheter”, vardgivarguiden.se
[3] E. Treijs, ”Rädda barnen riktar stor kritik mot Lex lilla hjärtat”, DN.se
[4] F. z. Knyphausen, ”Mer än 3000 anmälningar om barnfridsbrott – på bara fem månader”, svt.se
ICJ Studentsektion 