Ungefär en tredjedel av jordens befolkning lider av vattenbrist (åtminstone någon gång) varje år.[1] Vattenbrist är benämningen på en situation då det råder större efterfrågan på vatten än vad som finns tillgängligt, och det är ett växande globalt problem som hotar både naturen och oss människor. Samtidigt som det råder brist på vatten så måste tillgången öka, och det är inte en enkel ekvation att lösa i en värld där befolkningen fortsätter att växa och klimatet förändras allt snabbare.
Det råder ingen brist på vatten på vår jord – våra hav består av mer vatten än vad vi någonsin skulle kunna förbruka. Det vatten vi dricker, odlar med, och på andra sätt använder dagligen är dock inte saltvatten, utan sötvatten. Sötvattnet återfinns i våra sjöar, floder, och andra vattendrag, och de här naturresurserna är inte bottenlösa. Det finns en relativt liten mängd sötvatten på vår planet och en ännu mindre del sötvatten som vi människor faktiskt kan använda. Av allt världens vatten är endast 2,5 % sötvatten. Det mesta av det här vattnet är fruset i våra polarisar och glaciärer, och i princip allt resterande sötvatten utgör grundvatten. Endast 0,3 % av jordens sötvatten finns i sjöar, floder, och andra vattendrag.[2] Samtidigt som de här vattendragen och deras ekosystem är extra sårbara för ett varmare klimat så har de också en viktig funktion i att bygga upp en motståndskraft mot såväl lokala miljöproblem som globala klimatförändringar.[3]
En människa dricker i genomsnitt 2-4 liter vatten om dagen, och äter mat som förbrukar ca 2 000 – 5 000 liter vatten per dygn.[4] Produktionen av ett kilo nötkött kräver exempelvis 15 415 liter vatten, och en liten kopp kaffe 132 liter.[5] Vår konsumtion av andra varor kräver också en hel del vatten – alldeles för få konsumenter har säkert koll på att det krävs runt 8 000 liter vatten för att tillverka ett par jeans. Av det sötvatten som finns tillgängligt för oss människor används 67-68 % till jordbruk,[6] och av allt livsmedel som produceras genom jordbruk går 55 % direkt till människor, samtidigt som 36 % tar omvägen via djur till våra tallrikar. Den resterande dryga tiondelen av vårt sötvatten används till industrier och till att producera biobränsle.[7]
Den pågående globala uppvärmningen orsakar förändringar i lokala och regionala vädermönster, vilket påverkar tillgången till vatten för mänsklig konsumtion och matproduktion.[8] Värst drabbade är låg- och medelinkomstländer,[9] där klimatet förändras snabbt och där redan existerande orättvisor förstärks.[10] Världens växande befolkning gör att efterfrågan på vatten hela tiden ökar, samtidigt som ett allt varmare klimat bidrar till att tillgången fortsätter att minska. Även kvalitén på det vatten som finns försämras eftersom en större befolkning sätter mer press på industrier och jordbruk, vilket förorenar både vattnet och jorden med kemikalier, gödningsmedel och annat avfall.[11] Dessutom degraderas och förstörs viktiga ekosystem både i vattnet och på land, vilket minskar vattnets egen förmåga att bryta ned avfall från bland annat industrier och människor.[12]
Den globala vattenkrisen blev verklighet för miljoner människor när Kapstaden, som första världsstad,[13] närmade sig sin “Day Zero” under våren 2018. Day Zero är benämningen på dagen då invånarnas vattenkranar skulle behöva stängas av, och staden istället skulle behöva börja ransonera ut rent vatten till sina invånare. Tillgången på vatten i Kapstaden hade drastiskt minskat efter en ovanligt ihållande period av torka i Sydafrika.[14] Andra stora städer som närmar sig Day Zero, och som kommer att nå dit inom de närmsta årtiondena om vår hantering av vatten inte förändras, är Barcelona, Bengaluru, Istanbul, Jakarta, London, Melbourne, Mexico City, Peking, São Paulo och Tokyo.[15]
Det är numera allmänt känt att många städer runt om i världen riskerar att hamna under vatten på grund av stigande havsnivåer till följd av ett allt varmare klimat. En annan faktor som gör att många städer riskerar att försvinna är en bristande tillgång till sötvatten. När det inte finns tillräckligt med sötvatten i omlopp för våra behov, tvingas vi nämligen att ta av vårt grundvatten. Vårt grundvatten består av vatten som runnit genom jordens olika skikt i tusentals år och slutligen hamnat i akviferer[16] – våra grundvattenreserver. Eftersom det tar lång tid för akviferer att fyllas på är de inte en hållbar källa till vår dagliga konsumtion av vatten. När vi ändå tvingas ta av vårt grundvatten för att tillgodose våra dagliga behov så tömmer vi akvifererna snabbare än de fylls på. Det leder inte bara till att vattnet tar slut, akviferer utgör dessutom ett viktigt lager i marken som håller upp de ovanliggande lagren. När de töms så kan det leda till att marken sjunker – vilket är vad som händer i Jakarta, där delar av staden just nu sjunker ungefär 20-25 centimeter varje år.[17]
Sötvatten är en ovärderlig resurs för oss människor, våra samhällen, vår matförsörjning, och till och med marken vi står på. Trots det så är vatten i princip gratis. Vi som lever i höginkomstländer har fri tillgång till vatten i överflöd och vi är inte heller rädda för att slösa. Samtidigt som 1,43 miljarder människor lever på platser med hög eller extremt hög vattensårbarhet[18],[19] används tusen och åter tusen liter sötvatten till att odla mat till boskap och producera konsumtionsvaror utan att vi betalar en krona extra för det när vi köper kött eller handlar julklappar. Att fortsätta den nuvarande och ohållbara användningen av våra vattenresurser har en tung motvikt, nämligen det faktum att varje människa behöver vatten för att överleva.
År 2015 antogs FN:s senaste hållbarhetsmål, Agenda 2030, vars syfte är att skapa en hållbar utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra framtida generationers möjligheter att tillgodose sina behov.[20] Mål 6 handlar om att säkerställa tillgången till, och en hållbar förvaltning av, vatten och sanitet för alla. Målet innebär således inte enbart att alla människor ska ha tillgång till rent dricksvatten, utan också att alla ska ha sanitetsmöjligheter som säkerställer god hygien.[21]
Rätten till vatten stadgas inte uttryckligen i någon av de klassiska internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, men är ändå erkänd som en mänsklig rättighet. FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter stadgar exempelvis varje människas rätt till “tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat och kläder, och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor”,[22] samt rätten “att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa”.[23] Rätten till vatten anses ibland innefattas i dessa artiklar.[24] För vissa utsatta grupper regleras rätten till vatten uttryckligen i ett antal internationella konventioner, exempelvis i kvinnokonventionen, barnkonventionen och tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter.[25] Ingen av dessa internationella regleringar innebär några explicita, substantiella, och bindande skyldighet för konventionsstaterna att vidta åtgärder för att säkerställa tillgång till vatten för sina medborgare.[26]
År 2010 meddelade FN:s generalförsamling att rätten till vatten är en mänsklig rättighet i sig.[27] Även om FN:s resolutioner inte innebär några bindande skyldigheter för medlemsstaterna, har sådana resolutioner oundvikligen en inverkan på staters agerande inom det internationella samfundet. Icke-bindande deklarationer, resolutioner, och riktlinjer banar ofta väg för en fortsatt rättslig utveckling på folkrättsområdet, inte minst inom den internationella miljörätten. Innehållet i så kallad soft law kan exempelvis över tid uppnå status som sedvanerätt och därmed utgöra bindande skyldigheter som kan åberopas vid tribunaler och domstolar enligt art. 38 i ICJ-stadgan. Dessutom ökar pressen på staterna att integrera innehållet i resolutionerna på nationell nivå, eftersom rätten till vatten numera anses vara en förutsättning för att uppfylla andra mänskliga rättigheter, exempelvis rätten till liv.[28] Rätten till vatten har nu också förstärkts av generalförsamlingens resolution från 2021 om rätten till en trygg, ren, hälsosam och hållbar miljö.[29] Det framgår dock inte hur stater ska arbeta för att uppnå den här rättigheten, och det tar ofta lång tid för innehållet i soft law att bli till bindande internationell rätt.
Regleringen rörande tillgång till vatten ligger i gränslandet mellan mänskliga rättigheter-konceptet och internationell miljörätt. På det senare området återfinns de bindande substantiella skyldigheterna. FN:s vattenkonvention från 1992 är en bindande konvention som syftar till att säkerställa en hållbar användning av gränsöverskridande vattendrag genom att förse konventionsstaterna med en plattform för internationellt samarbete.[30] Tillhörande konventionen finns protokollet om vatten och hälsa, vars syfte är att säkerställa “the protection of human health and well-being, both individual and collective, within a framework of sustainable development, through improving water management, including the protection of water ecosystems, and through preventing, controlling and reducing water-related disease”.[31]
Vattenprotokollet är ett unikt regelverk som innehåller specifika tillvägagångssätt för stater att förbättra sin vattenhantering, vilket bidrar till att öka tillgången till vatten för staternas medborgare. Att ratificera vattenkonventionen och dess protokoll om vatten och hälsa är ett medel för stater att aktivt arbeta för att uppnå mål 6 av Agenda 2030. Vattenkonventionen innehåller ingen materiell rätt till tillgång till vatten för medborgare. Konventionens fokus ligger snarare på bindande skyldigheter för stater att skapa en hållbar och jämlik fördelning av delade vattenresurser, för att skydda dessa mot skadlig aktivitet.[32] Enligt artikel 9.1 måste stater som delar vattendrag ingå i bi- eller multilaterala avtal eller överenskommelser med syftet att implementera konventionen.
I en rapport från 2020 framgår att parter till vattenkonventionen bedömer att åtgärder för att implementera avtal för gemensamma vattendrag bland annat har lett till förbättrat samarbete, förbättrat utbyte av information och data, förbättrad vattenkvalitet, och förbättrad livsmedelshantering.[33] Vattenkonventionen och -protokollet var från början regionala, men öppnades upp för alla FN:s medlemsstater år 2016. Hittills är det huvudsakligen europeiska länder som ratificerat protokollet.[34] Det faktum att Chad, Senegal, Ghana, Guinea-Bissau och Togo ratificerat vattenkonventionen sedan 2016,[35] bidrar till viss optimism att vattenkonventionen och -protokollet kan komma att ratificeras av fler länder utanför Europa. Ett ökat samarbete kring hanteringen av våra värdefulla vattenresurser skulle sannolikt förbättra både kvalitén av, och tillgången till, sötvatten. Trots allt så var det just en gemensam kraftsamling till mer effektiv vattenhantering som gjorde att “Day Zero” i Kapstaden slutligen sköts upp “tills vidare”. För vattnet försvinner ju faktiskt inte från vår planet – det används, omvandlas, och återvinns i ett ständigt kretslopp. Utmaningen ligger i att effektivisera användningen och att samarbeta för att få till en hållbar användning som säkerställer en jämlik fördelning av vatten till alla människor på jorden. För att det ska bli verklighet behöver vi börja uppskatta värdet av vår absolut viktigaste naturresurs, utan att göra avkall på varje människas rätt till den.
Josefin Meissner, juriststudent
[1] Stockholm International Water Institute (SIWI), Water scarcity, https://siwi.org/why-water/water-scarcity/, hämtad 2021-12-16.
[2] Världsbanken, World Development Report 2010: Development and Climate Change, s. 140.
[3] Gabriel Eckstein, Water scarcity, conflict, and security in a climate change world: Challenges and opportunities for international law and policy, Wisconsin International Law Journal, vol. 27, 2009, 409-636, s. 410; Boltz, F., Martinez, A., Brown, C., & Rockström, J., Healthy freshwater ecosystems: an imperative for human development and resilience in SIWI, Report no. 35: Water for development, Charting a Water Wise Path, 2015, p. 35-36.
[4] Världsbanken, World Development Report 2010: Development and Climate Change, s. 140.
[5] Water Footprint Network, Product gallery, https://waterfootprint.org/en/resources/interactive-tools/product-gallery/, hämtad 2021-11-25.
[6] Världsbanken, World Development Report 2010: Development and Climate Change, s. 139.
[7] Vox, How much of the world’s cropland is actually used to grow food?, https://www.vox.com/2014/8/21/6053187/cropland-map-food-fuel-animal-feed, hämtad 2021-11.26.
[8] Eckstein, s. 414-424.
[9] UNICEF, Water security for all, https://www.unicef.org/media/95241/file/water-security-for-all.pdf, hämtad 2021-12-01, p. 13.
[10] Jfr Naturskyddsföreningen, Klimatförändringar slår hårt mot världens fattiga, https://www.naturskyddsforeningen.se/artiklar/klimatforandringar-slar-hart-mot-varldens-fattiga/, 2021-03-18, hämtad 2021-12-14.
[11] Paisley, Richard K. & Henshaw, Taylor W., Transboundary governance of the Nile River Basin: Past, present and future, Environmental Development vol. 7, 2013, 59–71, s. 61, 63.
[12] Boltz, m.fl., s. 35-36.
[13] Definition: en storstad med stort internationellt inflytande inom ekonomi och kultur. Se t.ex. Britannica, Global city, https://www.britannica.com/topic/global-city, hämtad 2021-12-06 och Wikipedia, Världsstad, https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsstad, hämtad 2021-12-06.
[14] Se t.ex. Pascale, S., Kapnick, S. B., Delworth, T. L., Cooke, W. F., Increasing risk of another Cape Town “Day Zero” drought in the 21st century, Proceedings of the national academy of sciences of the United States of America, vol. 117(47), 2020, https://www.pnas.org/content/pnas/117/47/29495.full.pdf, hämtad 2021-11-28.
[15] Explained, World’s Water Crisis, https://youtu.be/C65iqOSCZOY, hämtad 2021-11-20.
[16] Definition av akvifer: ett eller flera lager under ytan, av berggrund eller andra geologiska skikt med tillräcklig porositet och genomsläpplighet för att medge antingen en betydande ström av grundvatten eller uttag av betydande mängder grundvatten. Se art. 2.11 i Europeiska Unionens (EU) direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område.
[17] Vox, Why Jakarta is sinking, https://www.youtube.com/watch?v=Z9cJQN6lw3w, hämtad 2021-11-20; se vidare Föreningen för Utvecklingsfrågor, Jakarta – En mångmiljonstad byggd på sumpmark, 2021-06-01, https://fuf.se/magasin/jakarta-en-mangmiljonstad-byggd-pa-sumpmark/, hämtad 2021-11-20 & Steenfelt, J. S., Hur stoppar vi städer från att sjunka?, COWI, 2019-04-11, https://www.cowi.se/insights/hur-stoppar-vi-staeder-fraan-att-sjunka, hämtad 2021-11-25.
[18] Definition av “Water vulnerability”: Extreme Water Vulnerability is the combination of the highest levels of physical water scarcity risks and lowest levels of drinking water service that affects a given population (surface water, unimproved or limited water service). Källa: UNICEF, Water Security for All, s. 5.
[19] UNICEF, Water Security for All, s. 4, 13.
[20] FN-förbundet, Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling, https://fn.se/vi-gor/vi-utbildar-och-informerar/fn-info/vad-gor-fn/fns-arbete-for-utveckling-och-fattigdomsbekampning/agenda2030-och-de-globala-malen/, hämtad 2021-11.20.
[21] United Nations, Ensure availability and sustainable management of water and sanitation for all, https://sdgs.un.org/goals/goal6, hämtad 2021-12-18.
[22] FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter art. 11.1.
[23] FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter art. 12.1.
[24] Se tex Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, General Comment No. 15: The Right to Water (Arts. 11 and 12 of the Covenant), E/C.12/2002/11, 2003-01-23, https://www.refworld.org/pdfid/4538838d11.pdf.
[25] Se kvinnokonventionen art. 14.2(h), barnkonventionen art. 24.2(c) och tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter art. 54.2.
[26] Dupuy, P., Viñuales, J. E., International Environmental Law, 2 ed., Cambridge University Press, Cambridge, 2018, s. 381.
[27] United Nations General Assembly, Resolution 64/292. The human right to water and sanitation, adopted by the General Assembly on 28 July 2010.
[28] Grönwall, J., The human right to a safe, clean, healthy, and sustainable environment: the legal nitty-gritty, SIWI, https://siwi.org/latest/the-human-right-to-a-safe-clean-healthy-and-sustainable-environment-the-legal-nitty-gritty/, hämtad 2021-12-16.
[29] United Nations General Assembly, Resolution 48/13. The human right to a safe, clean, healthy and sustainable environment, adopted by the General Assembly on 8 October 2021.
[30] Vattenkonventionen, preambel.
[31] Protokollet om vatten och hälsa art. 1.
[32] Se t.ex. Vattenkonventionen art. 2.2.
[33] United Nations Economic Commission for Europe (UNECE), Progress on transboundary water cooperation under the Water convention 2017-2020, s. 30.
[34] United Nations Treaty Collection, 5. A Protocol on Water and Health to the 1992 Convention on the Protection and Use of Transboundary Watercourses and International Lakes, https://treaties.un.org/Pages/ViewDetails.aspx?src=TREATY&mtdsg_no=XXVII-5-a&chapter=27&clang=_en, hämtad 2021-12-01.
[35] UNECE, About the Water Convention, https://unece.org/environment-policy/water/about-the-convention/introduction, hämtad 2021-12-15.
ICJ Studentsektion 