Samtyckeslagens dolda förtryck

“Gränsen mellan […] sexuell samvaro och ett sexualbrott [… ska] vara helt beroende av om deltagandet bedöms ha vara frivilligt eller inte.” Så går det att läsa i SOU 2016:60 (s. 196) som föranledde 2018-års Samtyckeslag.

Inom politik och media har två karaktäriserande diskurser framgått, en som poängterar att Samtyckeslagen är en fundamental progressiv kraft, och en som belyser hur samtycke är enkelt. Emellertid hoppas jag visa på dolda maktförhållanden som innebär mer ansvar på det (kvinnliga) offret och mindre på bådadera samhälle och förövare. Dessa dolda maktförhållandena är delvis en konsekvens av att både SOU:n och lagen i sig inte tar kön i hänsyn; sedan 1984 har svensk lagstiftning varit så kallat könsneutral. I denna text kommer jag analysera vad könsneutralitet kan betyda i förhållande till makt. Som konsekvens, utgår analysen från att offret är kvinnligt könat medan förövaren manligt sådant, helt i enlighet med statistiken på ämnet där vuxna kvinnor och flickor mellan 15-17 års ålder utgör 96 respektive 97% av alla våldtäktsoffer medan män begår drygt samma procentenhet av alla våldtäkter (BRÅ 2019).

Annika Hirvonen Falk från MP, som kan tillåtas representera den progressiva delen av viljediskursen, påtalade i Sveriges Riksdag i.o.m omröstningen av lagen att “[i] dag skriver vi historia. En flera decennier lång kamp för att sätta varje kvinnas, varje människas, rätt till självbestämmande och sexuell integritet i centrum går i mål.” Medan Linnea Claesson i Aftonbladet skrev att ”[s]amtycke är enkelt […] Att vara eftertänksam och efterkännsam. Att bry sig om andras välmående, samt sexuella och kroppsliga integritet. Så jävla självklart [min kursivering].” 

Detta låter, såklart, väldigt bra. Men bakom Samtyckeslagen, och SOU:n mer specifikt, döljs det en maktdiskurs som inte ofta belyses nog. I Lunds Universitets remiss till SOU:n kommenterade Ulrika Andersson, professor i straffrätt vid Juridiska fakulteten i Lund, hur lagförslaget riskerade att dölja makt genom att vara könsneutral. Catharine A. MacKinnon, professor med specialintresse för rättssystemet, feminism och sexualpolitik, menar att en könsneutral lag antar att alla under dess jurisdiktion har lika mycket makt, vilket är en illusion som inte överensstämmer med verkligheten (se här speciellt hennes verk Towards a Feminist Theory of the State och Women’s lives, Men’s laws). Claes Lernestedt, också professor i straffrätt, har i sin bok Dit och Tillbaka Igen analyserat en tendens inom svensk straffrätt som ofta döljer makt och struktur. Han menar att svensk straffrätt ofta ser riktiga människor som abstrakta individer som alltid kan handla helt utan externa påtryckningar; ett ställningstagande som Lernestedt anser vara felaktigt.

Jämlikhet inför lag och i samhället är givetvis eftersträvansvärt men dock, rent krasst, inte ännu verklighet; män och kvinnor har helt enkelt inte lika mycket makt i samhället. Med makt i en diskursiv mening menas handlingsutrymmet för att vad en gör i praktiken skall återspegla vad en faktiskt vill. Makt är alltid en stor faktor i hur vi människor väljer att agera och, som ovan nämnda teoretiker påstår, finns det mycket fler sådana externaliteter som påverkar kvinnor än män. Exempelvis patriarkala normer, stereotyper, brist på ekonomiska resurser, samt skillnader i jobberbjudanden och löneförhöjningar; listan kan fortsättas ad infinitum. Om en diskurs om den fria viljan (bådadera Brottsbalken kap. 24 och mens rea) förutsätter att en person har mer handlingsutrymme än vad den faktiskt har (t. ex. om vi förutsätter att en person har oändligt mycket monetära resurser) så kommer samma person att påverkas negativt i lagen då den förväntas ha mer “fri vilja” än vad den faktiskt har.

Låt oss då gå igenom några av de fall där Samtyckeslagen menar att kvinnor och män har en lika stor makt, och sedan vad detta har för betydelse för vad som i lagens mening faktiskt är en våldtäkt tolkat utefter vad som räknas som samtycke. Många av organisationerna som helhjärtat stöttade Samtyckeslagen har också egna program där de anser att s.k. “tjatsex” är våldtäkt. Dock motsätter sig SOU:n att tjatsex utgör våldtäkt med hänvisning till att “rätten till självbestämmande bör respekteras” (SOU 2016:60, s. 198-9). Det betyder att ett ja är ett ja – annars vägras personen erkännandet av dess självbestämmande. Att detta kan “leda till att det kommer att finnas personer som i efterhand känner att deltagandet i en sexuell handling inte kändes ‘bra’ eller ‘rätt’ och att personen känner sig besviken för att det har inträffat” (s. 198-9) skall inte ha några rättsliga konsekvenser. Det rättsliga argumentet som framgår här är således att eftersom kvinnor har sexuellt självbestämmande så har de också rätten att ändra sig. Lagen menar alltså att ett “ja” som följer efter ett tjugotal “nej” är ändå det som bör lyssnas på. Därigenom blir det som effekt ostraffbart att försöka övertyga en människa att utföra något sexuellt som den inte är bekväm med eller inte vill.

Vi kan se samma problematik när det kommer till köp av sexuella tjänster, som är olagligt i Sverige. Samtyckeslagen, utöver att skifta bevisprövningen till samtycke istället för våld eller motstånd, definierade också vad för handlingar som kan räknas som samtycke. En av handlingarna som skall räknas som samtycke är att ta emot ett erbjudande i utbyte mot sexuella tjänster: ”val att delta som har uttryckts till följd av ett erbjudande [bör] godtas som frivilligt” (s. 208). Vad detta betyder är att en kvinna i prostitution (ofta en väldigt utsatt person i allmänhet) anses ha nog med makt (och sålunda självständig och jämlik mannen som köper tillträde till sex av henne) för att kunna ge samtycke till sex. Det betyder, mer specifikt, att när en kvinna tar emot pengar i utbyte mot sex så samtycker hon alltid till sexet i fråga – just eftersom hennes påstådda jämlika maktposition, fastslagen i lag, överskrider all socioekonomisk utsatthet i verkligheten. Återigen: eftersom lagen menar att parterna är jämlika i makt förutsätts kvinnan i prostitution ha mer handlingsutrymme än vad hon egentligen har. Hon kommer således, inom Sveriges rättssystem, utsättas för en sexuell handling som hon inte kan samtycka till – och då rent faktiskt våldtas – samtidigt som lagen säger att det var jämlikt sex.

Hur skall lagen förhålla sig till en relation där mannen misshandlat sin respektive och de under samma tid haft en sexuell relation? SOU:n svarar även på detta och menar att personer som har sex i relationer präglade av våld fortfarande kan ha ömsesidigt och positivt sex, och att sex skall kunna antas vara frivilligt även i sådana relationer. Alltså, om sexet inte följer som direkt konsekvens av våld eller hot därav så är det enligt Samtyckeslagen en fråga om ömsesidigt sex – även i relationer som annars är präglade av våld, där kvinnan lever “under ett ständigt hot om våld” (s. 203-4). Samtyckeslagen ignorerar därmed den enorma forskningen som har gjorts på kvinnor som inte kan lämna sina män på grund av rädsla att vara utan ekonomiska medel, rädsla för sina barns säkerhet, men också av psykologiska anledningar. Istället för att ta i hänsyn lättillgänglig forskning menar Samtyckeslagen att en kvinna som är fast i ett förhållande präglat av våld är i det förhållandet jämlikt, med lika mycket makt som sin våldsamma partner. 

De rättsliga argument som SOU:n lade fram och som inkorporerades i Samtyckeslagen misslyckas att vara övertygande i något annat sammanhang än inom lagens stängda dörrar. För att Samtyckeslagen, eller all annan lag som ämnar bemöta ett strukturellt problem, ska vara effektiv så måste den faktiskt vara verklighetsbaserad. Den måste vara förankrad i praktiken och i hur samhällets maktstrukturer ser ut. När Samtyckeslagen på papper framställer dess subjekt med lika mycket makt så kommer all faktisk ojämlikhet suddas ut; all struktur, alla maktperspektiv, och all sexism försvinner. I sin utsträckning får vi således en lag som inte skyddar kvinnor som tjatas på, kvinnor som säljer sex, kvinnor i förhållanden präglade av våld (för att nämna de få exempel jag diskuterat här).

2005 ändrades 6 kapitlet i brottsbalken och tre år därefter tillsattes 2008-års sexualbrottsutredning som ledde till “En skärpt sexualbrottslagstiftning” år 2013. Bara ett år därefter tillsattes sexualbrottskommitén som resulterade i Samtyckeslagen. Det har alltid varit korta intervaller mellan varje gång sexualbrotten kollas över. Nu har det däremot gått tre år sedan Samtyckeslagen trädde i kraft, och det hörs inte ens början till viskningar från Riksdagen att vi kanske återigen bör utvärdera lagens innehåll. Vad Samtyckeslagen och SOU:s definierar som “samtycke” förblir därmed inte ifrågasatt. Jag kan bara hoppas att framtida utredningar tar global, lättillgänglig forskning i åtanke när Samtyckeslagen kollas över och att nämnda framtida utredning också sker snart.


Morgan Björö, masterstudent i mänskliga rättigheter

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s