Förvaltningsrättens upphävande av två kommunala ”huvudduksförbud”, tillsammans med kritik från Diskrimineringsombudsmannen, bekräftar elevers och lärares rätt att genom sina klädval utöva sin religionsfrihet i skolan. Budskapet är tydligt: kommunala, generella förbud mot religiösa plagg i skolan är oförenliga med diskrimineringslagen, regeringsformen och Europakonventionen.
Som ett led i sina integrationsplaner beslutade Staffanstorp och Skurups kommuner förra året att förbjuda bärandet av bl.a. huvudduk i kommunala skolor. Beslutet i Staffanstorp förbjöd huvudduk för barn upp till sjätte klass. Förbudet i Skurup gällde däremot samtliga barn och lärare i både förskola och skola och omfattade uttryckligen huvudduk, burqa och niqab samt ”andra klädesplagg som har som syfte att dölja elever och personal”. Den 13 november konstaterade Diskrimineringsombudsmannen (DO) att Skurups förbud utgör direkt diskriminering som har samband med religion eller annan trosuppfattning.1 Fyra dagar senare upphävdes båda kommunernas beslut av förvaltningsrätten i Malmö, då de ansågs strida mot religionsfriheten.2
Rätten att utöva sin religion skyddas uttryckligen i regeringsformen, men även i Europakonventionens artikel 9 som numera är inkorporerad i svensk lag. Europadomstolens tolkning av religionsfrihetens innebörd i Europakonventionen är därför central för religionsfrihetens betydelse även i ett svenskt sammanhang. Europadomstolens praxis och Europakonventionen uppställer krav på att inskränkningen är föreskriven i lag och har ett legitimt syfte. I förvaltningsrätten anförde kommunerna att deras förbud har stöd i Europakonventionen eftersom Europadomstolen tidigare har godkänt förbud mot religiösa klädesplagg. Med en mycket pedagogisk redogörelse för Europadomstolens praxis konstaterar förvaltningsrätten emellertid att de kommunala inskränkningarna i religionsfriheten är otillåtna enligt Europakonvention.
Domstolen förklarar att förbud mot religiösa eller ansiktsdöljande klädesplagg på offentliga platser och skolor har visserligen tidigare accepterats av Europadomstolen som godtagbara inskränkningar i religionsfriheten. Däremot konstaterar förvaltningsrätten att de aktuella inskränkningarna brister i ett väsentligt kriterium, nämligen kravet på lagstöd. Förvaltningsrätten betonar att samtliga godkända fall hos Europadomstolen har varit föreskrivna i lag eller haft stöd i konstitutionella principer. I Sverige finns dock varken lag eller konstitutionell princip som tillåter kommuner att generellt inskränka rätten att bära religiösa kläder i skolan. Tvärtom finns det endast i enskilda fall möjlighet att förbjuda särskilda plagg, i vissa sammanhang, i skolor om det väsentligt skulle försvåra kontakten och samspelet mellan lärare och elever eller om det skulle medföra särskilda risker vid t.ex. laborationer.3 Generella förbud ryms inte inom detta begränsade undantag. Kommunernas förbud anses därför sakna lagstöd och därmed strida mot både Europakonventionen och grundlagen.
DO avfärdar Skurups anförande om Europakonventionen genom att hamna i en annan, aningen oväntad frågeställning. I en märklig tolkning av Skurups argument konstaterar DO att Sverige inte kan sägas ha en konventionsgrundad skyldighet att förbjuda religiösa klädesplagg i skolan i syfte att värna elevers negativa religionsfrihet. DO släpper sedan Europakonvention och gör sin bedömning med hänvisning till nationell lagstiftning. DO konstaterar alltså att en enligt Europakonventionen inte måste införa förbud, men tar aldrig ställning till om konventionen säger att en får. Beslutet lämnar obesvarat det argument som kommunen antagligen försökte anföra – att andra länders förbud mot religiös klädsel inte har ansetts kränka religionsfriheten och därför bör ett förbud godtas även i Sverige. Ensamt hade DO:s beslut inneburit ett oklart rättsläge i frågan om liknande förbuds förenlighet med Europakonventionen. Oklarheten förtydligas genom förvaltningsrättens efterföljande domar som därmed fyller en viktig funktion.
Johan Bolinder, kommunstyrelseordförande i Skurup, ifrågasatte DO:s val att utöva tillsyn trots att det pågick en överklagan av beslutet i domstol. I en intervju med TT kallade han beslutet ett ”försök att påverka den rättsliga processen”. DO:s beslut spelar dock en betydelsefull roll genom att belysa den mycket viktiga diskrimineringsaspekten i dessa kommunala förehavanden. Förvaltningsrätten prövade aldrig om förbuden stred mot diskrimineringslagen eftersom de ändå upphävdes med hänvisning till religionsfriheten. Utan DO:s beslut hade det därför kvarstått frågetecken kring huruvida ett generellt förbud mot religiösa kläder i skolan utgör diskriminering eller inte. Trots att DO:s beslut inte får direkt rättslig effekt, är det fortfarande ett viktigt komplement till förvaltningsrättens avgöranden och tillför klarhet om skyddet mot diskriminering på grund av religion.
Ytterligare en viktig diskussionspunkt i kommunernas beslut är att förbuden i synnerhet träffar slöjbärande muslimska tjejer och kvinnor i skolorna. I teorin träffar visserligen förbuden huvudbonader från alla religioner. Samtidigt listas dock specifikt huvudduk, burqa och niqab som enda exempel på otillåtna klädesplagg i Skurups förbud. DO lyfter detta i sitt beslut men landar ändå i bedömningen att förbudet inte kan sägas riktas mot just muslimer eftersom det även träffar andra religiösa klädesplagg. Det är förståeligt att DO behöver mycket konkreta bevis för att utdöma kritik, vilket i detta fall kanske inte förelåg. Samtidigt påminner resonemanget om den ovilja att erkänna rasism som ofta präglar det svenska samtalet om ojämlikhet. Kopplingarna i förbudet mellan ”huvudduk, burqa och niqab”, ”kvinnoförtryck”, ”indoktrinering” och ”religiösa extremister” skapar ett mönster som starkt påminner om islamofobiska diskurser. Trots att islam aldrig nämns uttryckligen är det inte svårt att mellan raderna urskilja vilka personer som åsyftas i förbudet. Rent faktiskt skulle förbudet haft störst påverkan på de muslimska tjejer och kvinnor som studerar eller jobbar i skolan och bar slöja. Ett erkännande av dessa personers särskilda risk att utsättas för diskriminering hade varit välkommet.
I detta sammanhang bör motiveringen i motionen till Skurups kommunfullmäktige lyftas. Två påståenden är särskilt talande:
“I och med att Sverige har en extremt stor invandring från många länder där synen på kvinnors rättigheter skiljer sig mycket åt mot vår syn på jämlikhet, så måste vi se till att kvinnor inte hamnar i samma situation som i deras gamla hemländer med kvinnoförtryck som följd”
”I Sverige råder inte något patriarkalt förtryck där kvinnor och flickor åläggs dölja ansiktet eller håret bara för att religiösa extremister vill ha det så”
Hänvisningarna till kvinnors rättigheter är oroväckande mot bakgrund av förbudets konstaterade grundlagsstridighet och starkt diskriminerande effekt. Skurups kommun antyder att sitt förbud, genom att tvinga tjejer och kvinnor att ta av sig vissa plagg, befriar dem från ett importerat kvinnoförtryck. Staffanstorps förbud, som också togs inom ramen för en integrationsplan, har ett liknande jämställdhetsresonemang. I dessa resonemang målas upp en direkt felaktig bild av att kvinnoförtryck endast är ett utländskt problem, att utländska, till skillnad från svenska, män utövar kvinnoförtryck och att utländska kvinnor är försvarslösa offer som behöver räddas. Det som är särskilt farligt med denna typ av diskurs, som inom den statsvetenskapliga litteraturen har kallats ”feministisk orientalism”, är att den anammar ett rättighetsspråk för att legitimera rasistiska fördomar.4 Båda kommunernas beslut motiverades med hänvisningar till jämställdhet, men ignorerar de konsekvenser som förbuden skulle ha för tjejer och kvinnor som vill utöva sin rätt till utbildning, sin rätt till att arbeta, sin religionsfrihet och sin rätt att inte bli diskriminerad. Dessa mycket påtagliga konsekvenser för tjejer och kvinnors rättigheter får kommunernas engagemang för jämställdhet att inte verka särskilt trovärdig.
Framför allt tycks ironin i att skapa ett klädesplaggsförbud för att värna om tjejers och kvinnors rätt att klä sig som de vill ha undgått kommunerna. Likhetstecknet mellan slöja och kvinnoförtryck är problematiskt därför att den ignorerar viljan hos kvinnorna och tjejerna i skolorna som aktivt bestämmer sig för att bära plagget. Istället för att stärka tjejers och kvinnors självbestämmande, osynliggör förbudet dessa individers agens i utövandet av sin tro och personlighet. Den kraftiga reaktionen mot förbuden i form av demonstrationer och överklaganden visar en välartikulerad och stark vilja att kunna bestämma över sig själv i dessa frågor.6
Förbudet i Staffanstorp nämns i en publikation under rubriken “Hedersförtryck” och framfördes som en åtgärd för att motverka detta i sig mycket allvarliga problem.5 Det kan dock ifrågasättas hur stor positiv effekt detta förbud skulle ha för tjejer och kvinnor som utsätts för hedersrelaterat förtryck och inte har rätt att klä sig som de vill i skolan. Kontroll över hur kvinnor och tjejer klär sig är endast ett av många uttryck för hedersrelaterat förtryck och ett förbud mot ett visst plagg löser inte själva problemen i den bakomliggande hederskulturen. Det kan även återigen frågas hur kommunernas problembild, att tjejer och kvinnor inte får klä sig som de vill, kan åtgärdas genom att införa ytterligare inskränkningar i denna bestämmanderätt.
Både Staffanstorp och Skurups kommuner har överklagat förvaltningsrättens beslut. Frågan om förbudens förenlighet med grundlagen kommer därför att avgöras igen i kammarrätten. Mot bakgrund av Europakonventionens mycket tydliga krav på lagstöd är det svårt att se hur kammarrätten skulle kunna landa i en annan bedömning än förvaltningsrätten. I nuläget finns inget bemyndigande i lag som tillåter kommuner att införa generella förbud mot religiösa klädesplagg. Nästa fråga är då om riksdagen skulle kunna införa ett generellt förbud på nationell nivå eller delegera en sådan beslutanderätt till kommuner. I nuläget tycks det inte finnas ett klart stöd i riksdagen för ett sådant förslag. Om en majoritet skulle bildas i framtiden kan det även frågas om en sådan lag skulle vara förenlig med grundlagen och Europakonventionen. Europadomstolen har erkänt konventionsstater ett vidsträckt bedömningsutrymme som i teorin hade kunnat tillåta ett svenskt förbud mot religiösa kläder i skolan. Konstitutionsutskottet har dock vid tre tillfällen, senast år 2019, avslagit motioner om slöjförbud med hänvisning till att det är en “självklar utgångspunkt att var och en har en frihet att klä sig som han eller hon vill”.7 Skolverket, DO och Konstitutionsutskottet är således eniga om att förbud mot religiösa kläder inte är tillåtna. Det talar för att ett lagstadgat generellt förbud mot religiösa kläder i skolor inte skulle anses vara förenlig med den svenska grundlagen.
Staffanstorp har i sin överklagan av domen kritiserat förvaltningsrätten för att, utan lagstöd, ha begränsat kommunens utrymme att ”ge uttryck för sin uppfattning i aktuell fråga”. Det är dock exakt detta som laglighetsprövningar – möjligheten att upphäva ett kommunalt beslut – syftar till. Laglighetsprövningar fyller en viktig funktion genom att säkerställa grundlagarnas och Europakonventionens efterlevnad även på kommunal nivå. Kommuner liksom staten är skyldiga att inte utsätta sina kommunmedborgare för kränkingar av deras mänskliga rättigheter. Skurup och Staffanstorps kommuner har genom sina förbud meddelat föreskrifter som är oförenliga med religionsfriheten, och som i Skurups fall dessutom är direkt diskriminerande. Förvaltningsrättens upphävande av förbuden är därför snarare ett ytterst nödvändigt upphävande av Skurups och Staffanstorps människorättskränkningar.
1 DO:s beslut TIL 2020/5.
2 Förvaltningsrätten i Malmös dom 2020-11-17 i mål nr 113-20 (Skurup) samt dom 2020-11-17 i mål nr 6754-19 (Staffanstorp).
3 Prop. 2007/08:95, s. 196 f.
4 Se exempelvis Bahramitash, R., 2005. The war on terror, feminist Orientalism and Orientalist feminism: Case studies of two North American bestsellers. Critique: Critical Middle Eastern Studies, 14(2), s. 221-235.
5 Integrationsplan för Staffanstorps kommun, s. 12-13, se länk.
6 Dagens Nyheter, Slöjförbudet ruckar på demokratins grunder, publicerad 2020-01-13, länk.
7 Bet. 2018/19:KU27.
Yvette du Plessis-Sjöblom, juriststudent och chefredaktör
ICJ Studentsektion 